Jag har under mina 20 år aldrig satt mig själv i första hand när det gäller vänskap och kärlek. Jag tror nog aldrig det kommer förändras, för då skulle jag behöva ändra hela min personlighet och allt jag står för. Är det värt det? Jag tror inte det är värt det, för det är sån jag är. Jag tror inte jag har valt det utan det är helt naturligt för mig att jag alltid tänker på andras bästa framför mitt eget. Men det är aldrig någonting jag har gått och mått dåligt över. Under mina 20 år har det gett mig postitivt tillbaka förutom en gång då mitt hjärta gick sönder. Jag vet att många tänker ”klart du ska tänka på ditt eget bästa” men om man säger såhär ”Mår man bättre av det?”  Ja, i vissa situationer så ja men det är inte alltid, samvetet är en stor del av en själv och den är där hela tiden och påminner om varje misstag man gör. Varje fel steg och samvetet kommer aldrig försvinna. Jag var svag för några år sedan men nu är jag stark och har hittat en punkt där jag vet när det är dags att börja tänka på sig själv. Det är många som bara tänker på sig själva och det är många som inte tänker på sig själva… Vad är värst? Bara några funderingar så här på kvällskvisten.