Jag visste från början att detta skulle bli en chansning. Men med vackra ord i örat och sms mitt i natten kunde jag inget annat än att tro på allt det som sas till mig. Jag trodde att varje gång just han ringde mig för att bara höra min röst, var bara för han ville ha just mig och ingen annan. Jag trodde att alla sms han skrev kom från hjärtat. Han säger att det gjorde det. Men hur mycket jag än vill tro på det, finns det något i mig som känner att allt var bara skitsnack, ett spel. Ett spel av en som behövde uppmärksamhet och lilla jag som vill tro det bästa om alla, gick på det. Jag förstår nu hur enkelt det är att utnyttja den jag är, den personen som jag är. Jag får åter igen linda ihop mitt hjärta till ett litet paket och behålla det för mig själv, en väldigt lång tid framöver.  Det är sorligt, Jag kunde ligga länge och bara titta på honom, tills jag helt plötsligt en dag såg på honom med svarta ögon.

Hösten är verkligen här nu, luktar höst ända ut i fingertopparna. Hösten ska ju va fin, men vädret gör bara så det ser deprimerande ut. Snart kommer säkert snön innan vi vet ordet av de. Tur att jag har en utomlandsresa framför mig. Det känns som om det är så mycket som inte är okej just nu, men samtidigt känns det som om allt det bra väger lite mer än de dåliga. Men jag kan inte undgå att tänka på hur detta året kommer sluta. Hur kapitlet kommer sluta. Jag vill att det ska sluta lyckligt, jag hoppas att det gör det för alla. Egentligen ser jag bara fram emot ett nytt år, det är mycket jag vill lägga bakom mig. Men ändå inte. Ska leva livet nu det sista, jag har så mycket roligt att se fram emot. Utomlandsresa med familjen, Michael Jackson Immortal tour i globen, Stå längst fram på chris brown och skrika rösten av mig och mycket mer.

Min finaste vän åkte så långt bort i fredags, jorden runt på 104 dagar sa hon. Jag har börjat räkna ner dagarna redan nu, för det är helt galet vad jag saknar den tjejen. Det är hon som får mig glad när jag egentligen inte orkar. Hoppas tiden rinner iväg nu. Saknad kan jag allt om, jag är bäst på att sakna, och den känslan har tagit kål på mig många gånger men den här känslan är en saknad av förväntan och glädje.

Ska sova nu efter ett pass på gymmet, kroppen är helt slut. Ni fina läsare som slänger in så peppande och fina kommentarer här i min blogg, kan inte beskriva hur mycket jag tar åt mig och hur glad jag blir! :) Puss på er! ♥

Det är konstigt, ni vet när slutet på något bra är påväg, bara ett steg till. Men istället för att ta det steget så vill man stå kvar, bara några sekunder till. Så det kan göra ont lite mera. En dag kommer jag att förstå just den smärtan.

Jag har sett människors liv förändrats på en sekund. Jag har sett människor jag bryr mig om förändrats till främmande personer. Jag har sett liv som rasar samman. Jag har också sett ångesten i en persons ögonen av att inte vilja leva längre. Jag själv lärde mig att leva, jag fick gå igenom en fas i livet då man var tvungen att lära sig allt som sig själv. För vi två hade ju alltid varandra att luta sig tillbaka mot, nu skulle jag helt plötsligt lära känna mig själv, klara mig själv, ta hand om mig själv. Hur skulle jag kunna göra det när du alltid kände mig bättre än vad jag någonsin hade gjort? Jag fick lära mig mina starka sidor och jag lärde mig mina svaga sidor. Jag lärde mig hur jag skulle börja leva igen men den som många andras var en helvetes väg, till man kom ända fram där man faktiskt kunde säga ”jag mår bra nu”. Den vägen bestod av ett stort svart hål. Jag stod och trampade på samma ställe länge, visste inte vilken väg jag skulle gå för att komma till den ljusa sidan för det enda mörkret gjorde var att lee mot mig. Det sägs ju att tiden läker såren och det gör den, men det är en jävla smärta på vägen men man klarar det tillslut. Du klarar det. Vi klarar det.

Jag tänker på alla som läser min blogg och som känner igen sig i mina texter. Jag vet att det är många, ändå känner man sig så himla ensam när det gäller sånt här, inte sant? Men jag hoppas att det kommer en dag för alla där ni känner er odödliga, starka. För den känslan, går inte riktigt att beskriva. Just den känslan förtjärnar alla! ♥

Everyone says love hurts, but that is not true. Loneliness hurts. Rejection hurts. Losing someone hurts. Envy hurts. Everyone gets these things confused with love. But in reality love is the only thing in this world that covers up all pain and makes someone feel wonderful again. 

Jag hör sekunderna ticka bakom mig, tror klockan slog precis 23.00 och jag ligger här i mörkret med min myslampa tänd och låter mina fingrar trippa över det söndriga pappersarket där jag som alltid låter mina känslor bli till ord. Jag tänker på det där med att ge bort sitt halva jag till någon. Ni vet, någonstans där två helt plötsligt ska bli en. Hur man står där och har klätt av sitt hjärta för någon. Här, varsegod. Det är ditt nu, gör vad du vill med det. Inte så konstigt att hjärtan lämnas tillbaka med stora hål, inte så konstigt att man ofta inte vågar hälsa välkomen.

Men det man inte tänker på just i den studen är hur allt skulle vara utan honom. Hur trasig man skulle känna sig. Hur mycket man skulle ångra att man inte vågade sattsa. Den sekunden han helt plötsligt vänder blicken åt någon annan och där står man med hjärtat i sin hand fortfarande utsträckt och sedan långsam för hjärtat tillbaka på plats. ”Hjärtat är fortfarande mitt, du ville inte ha det” sa jag. Han sa ”du lät mig aldrig ens försöka älska det”. Där gick han iväg, utan att vända sig om. Tittade inte ens bakåt.

Har du någonsin känt dig så ledsen att dina ben inte bär dig. Med huvudet i marken och händerna för ansiktet? Det har jag gjort. Har du någonsin skrattat för att dölja din smärta? Det har jag gjort. Har du någonsin kommit på dig själv stå i regnet och undrat om allt kan bli som förut? Det har jag.

Jag skulle kunna ta slag efter slag. Blod som sprutar ur näsan och en mage som bultar av smärta, en hand som viker sig så fort man försöker stötta upp kroppen där man ligger på gatan. Jag skulle kunna bli nedslagen och klara av den fysiska smärtan för där vet jag att jag är stark. Jag skulle kliva upp och kunna gå igen. Jag väljer den fysiska smärtan före den psykiska. Det känns som om jag tar slag på slag, ligger nerslagen på marken och försöker ta mig upp och sen kommer en till. Ännu en till. Sen orkar man inte mer, man är så jävla nedslagen att man låter slagen komma och man reser sig inte upp. Det är inte värt att kämpa längre för att man vet att de där fula såren kommer läka men det tar tid. Men den smärtan man har i kroppen kan inte ens mäta sig med den smärtan man känner inuti, i hjärtat. Den är mer döende än den fysiska smärtan. Det blir grova ärr inuti kroppen som bara jag själv känner som ingen annan ser. Det förblir min hemlighet. Ärr inuti kroppen som får de utanför kroppen att blekna.

Jag har ett hjärta som borde behandlas försiktigt, precis som ditt.

It's like you're screaming, and no one can hear. You almost feel ashamed. That someone could be that important. That without them, you feel like nothing. No one will ever understand how much it hurts. You feel hopeless; like nothing can save you and when it's over, and it's gone. You almost wish that you could have all that bad stuff back so that you could have the good

Dom 999 saker jag aldrig skulle göra,
Dom vägs upp av 999 värre saker jag gjort.

Visst du kan skratta och låtsas som ingenting. Men jag vet allt om dig för du har varit min. Du är nån annan nu i och för sig. Men när du strippar och klär av dig är det samma grej, Godnatt!