Har du någonsin känt dig så ledsen att dina ben inte bär dig. Med huvudet i marken och händerna för ansiktet? Det har jag gjort. Har du någonsin skrattat för att dölja din smärta? Det har jag gjort. Har du någonsin kommit på dig själv stå i regnet och undrat om allt kan bli som förut? Det har jag.

Jag skulle kunna ta slag efter slag. Blod som sprutar ur näsan och en mage som bultar av smärta, en hand som viker sig så fort man försöker stötta upp kroppen där man ligger på gatan. Jag skulle kunna bli nedslagen och klara av den fysiska smärtan för där vet jag att jag är stark. Jag skulle kliva upp och kunna gå igen. Jag väljer den fysiska smärtan före den psykiska. Det känns som om jag tar slag på slag, ligger nerslagen på marken och försöker ta mig upp och sen kommer en till. Ännu en till. Sen orkar man inte mer, man är så jävla nedslagen att man låter slagen komma och man reser sig inte upp. Det är inte värt att kämpa längre för att man vet att de där fula såren kommer läka men det tar tid. Men den smärtan man har i kroppen kan inte ens mäta sig med den smärtan man känner inuti, i hjärtat. Den är mer döende än den fysiska smärtan. Det blir grova ärr inuti kroppen som bara jag själv känner som ingen annan ser. Det förblir min hemlighet. Ärr inuti kroppen som får de utanför kroppen att blekna.

Jag har ett hjärta som borde behandlas försiktigt, precis som ditt.