Jag hör sekunderna ticka bakom mig, tror klockan slog precis 23.00 och jag ligger här i mörkret med min myslampa tänd och låter mina fingrar trippa över det söndriga pappersarket där jag som alltid låter mina känslor bli till ord. Jag tänker på det där med att ge bort sitt halva jag till någon. Ni vet, någonstans där två helt plötsligt ska bli en. Hur man står där och har klätt av sitt hjärta för någon. Här, varsegod. Det är ditt nu, gör vad du vill med det. Inte så konstigt att hjärtan lämnas tillbaka med stora hål, inte så konstigt att man ofta inte vågar hälsa välkomen.

Men det man inte tänker på just i den studen är hur allt skulle vara utan honom. Hur trasig man skulle känna sig. Hur mycket man skulle ångra att man inte vågade sattsa. Den sekunden han helt plötsligt vänder blicken åt någon annan och där står man med hjärtat i sin hand fortfarande utsträckt och sedan långsam för hjärtat tillbaka på plats. ”Hjärtat är fortfarande mitt, du ville inte ha det” sa jag. Han sa ”du lät mig aldrig ens försöka älska det”. Där gick han iväg, utan att vända sig om. Tittade inte ens bakåt.