Jag har sett människors liv förändrats på en sekund. Jag har sett människor jag bryr mig om förändrats till främmande personer. Jag har sett liv som rasar samman. Jag har också sett ångesten i en persons ögonen av att inte vilja leva längre. Jag själv lärde mig att leva, jag fick gå igenom en fas i livet då man var tvungen att lära sig allt som sig själv. För vi två hade ju alltid varandra att luta sig tillbaka mot, nu skulle jag helt plötsligt lära känna mig själv, klara mig själv, ta hand om mig själv. Hur skulle jag kunna göra det när du alltid kände mig bättre än vad jag någonsin hade gjort? Jag fick lära mig mina starka sidor och jag lärde mig mina svaga sidor. Jag lärde mig hur jag skulle börja leva igen men den som många andras var en helvetes väg, till man kom ända fram där man faktiskt kunde säga ”jag mår bra nu”. Den vägen bestod av ett stort svart hål. Jag stod och trampade på samma ställe länge, visste inte vilken väg jag skulle gå för att komma till den ljusa sidan för det enda mörkret gjorde var att lee mot mig. Det sägs ju att tiden läker såren och det gör den, men det är en jävla smärta på vägen men man klarar det tillslut. Du klarar det. Vi klarar det.

Jag tänker på alla som läser min blogg och som känner igen sig i mina texter. Jag vet att det är många, ändå känner man sig så himla ensam när det gäller sånt här, inte sant? Men jag hoppas att det kommer en dag för alla där ni känner er odödliga, starka. För den känslan, går inte riktigt att beskriva. Just den känslan förtjärnar alla! ♥